Min begravning.

Idag var jag på en av mina närmaste vänners begravning.

Hon gick bort endast 34 år gammal i Cancer och lämnade efter sig en son. 

Sonen var på begravningen och det var jätte jobbigt att se honom, men ännu värre var det faktiskt att se min väns mamma.

En förälder ska aldrig behöva gå på sitt eget barns begravning, så är det bara!!

Jag skulle kunna gå in på allt det här mycket djupare om jag hade ork…men det har jag tyvärr inte…

För jag, Jeanette Eriksson är idag ett totalt vrak.

Jag känner mig så liten och maktlös, jag känner mig så trött, svag och ledsen att jag inte längre orkar hålla upp min starka fasad.

Men eftersom jag inte är en sån som ber om hjälp utan vill klara mig ändå, så ska jag därför bara dra iväg från Stockholm i morgon alldeles själv och vara borta i ett par dagar för att bygga upp mig igen.

Men innan jag gör det så vill jag berätta för er alla hur jag vill att min begravning ska vara den dagen det är dags för mig att avancera en nivå i min själsliga stege.

För jag tror ju som sagt inte på att man bara dör och inte finns mer, utan jag tror på att man avancerar och går vidare..Men vilket fall som helst: 

*Jag vill inte att någon ska bära svart, det ska vara färgglada kläder.

*Hade det gått att ha en “borgerlig” begravning så hade jag velat ha det eftersom jag inte tror på en Gud och hans son.

 Jag tror dock på andlighet, på ett nytt liv efter detta och på Karma, så därför vill jag hellre att man säger att jag finns mitt ibland er alla, och att jag alltid kommer kunna vaka över er vid behov.

*Eftersom jag tror på Karma och inte är speciellt förtjust i blommor, så vill jag att mina nära ska göra en annan sak än att köpa just blommor till mig. Jag vill att de alla ska göra något snällt för tre främlingar precis som i filmen Pay it Forward (fast dock inte lika storslaget) Det räcker med att betala någon ynglings sms-biljett på bussen, ge en hemlös varma kläder eller mat, eller varför inte något så roligt som att gå fram till några främlingar när de sitter och äter och betala deras nota?

Det viktigaste är bara att man gör något för en främling och sen säger att de inte behöver göra något tillbaka, utan att de istället ska göra det själv för tre främlingar osv.

Inte heller vill jag att man gör några donationer i mitt namn till någon fond. Utan dör jag i tex cancer, så åk då hellre till Astrid Lindgrens barnsjukhus och ta med dig leksaker till barnen där. Jag älskar personlig kontakt mellan individer, och vill mycket hellre ha det så.

Sen när det gäller kyrkan så vill jag som sagt ha så lite “Gud prat” som möjligt. Jag vill att det spelas ca tre låtar och det ska vara glada låtar som så många som möjligt kan sjunga med i..

Ska det hållas tal i kyrkan så vill jag att det ska handla om att jag fortfarande hänger kvar trots att jag inte går att röra vid på samma sätt.

När det sen är minnesstund så kommer det jag mest ser fram emot (Om man nu kan säga så om en begravning) och det är att jag vill att det ska vara karaoke där, och att så många som möjligt får framföra en sång som de förknippar med något roligt minne vi haft tillsammans. (OBS: Ballad förbud! )De som inte vågar sjunga kan istället bara berätta om ett minne, och ju pinsammare desto bättre!!

Maten som ska serveras får gärna vara något annorlunda, och jag tror att jag skulle vilja sno min kompis Annas idé där och ha det ganska likt ett barnkalas.

Jag vill att det serveras korv med bröd och hamburgare, jag vill att alla ska äta på papperstallrikar, dricka ur plastmuggar och ha partyhattar och leksakstrumpeter.

Det ska avslutas med tårta och alla ska få en liten godispåse med sig hem som de gärna kan få via fiskdamm

För eftersom jag tror att man efter döden antingen stannar kvar som ande på heltid tills man känner att man är klar med det och vill födas på nytt, eller att man redan på en gång går vidare och föds på nytt. Så känns det ju närmare till hands att man har ett “barnkalas” där man firar den tid man varit med mig och tiden som jag börjar om på..än att sitta och gråta över att man fysiskt inte kan röra vid mig längre.

För “kvar” kommer jag alltid vara för den som behöver mig, det är jag helt övertygad om.

En liten tankeställare till er alla som tvivlar på min tro om att man föds på nytt: Varför är det så att du som äldre glömmer det som precis hänt, men du börjar minnas saker från din tidiga barndom.. Du börjar med blöja igen, du tappar alla dina tänder, du blir matad, på och avklädd etc och tillslut tappar du t o m språket… Kan det kanske vara för att du börjar anpassa dig till din nya början jaa du…vem vet..

Jag vill också donera ALLA mina kroppsdelar och organ om det visar sig att jag ligger för döden och inte längre behöver de, bara så att ni vet. 

Ja mina vänner…så vill jag i alla fall att min begravning ska vara, så nu vet ni alla det också

Kramar i miljoner

Jeanette