Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Min begravning.

Idag var jag på en av mina närmaste vänners begravning. :(

Hon gick bort endast 34 år gammal i Cancer och lämnade efter sig en son. 

Sonen var på begravningen och det var jätte jobbigt att se honom, men ännu värre var det faktiskt att se min väns mamma.

En förälder ska aldrig behöva gå på sitt eget barns begravning, så är det bara!!

Jag skulle kunna gå in på allt det här mycket djupare om jag hade ork…men det har jag tyvärr inte…

För jag, Jeanette Eriksson är idag ett totalt vrak.

Jag känner mig så liten och maktlös, jag känner mig så trött, svag och ledsen att jag inte längre orkar hålla upp min starka fasad.

Men eftersom jag inte är en sån som ber om hjälp utan vill klara mig ändå, så ska jag därför bara dra iväg från Stockholm i morgon alldeles själv och vara borta i ett par dagar för att bygga upp mig igen.

Men innan jag gör det så vill jag berätta för er alla hur jag vill att min begravning ska vara den dagen det är dags för mig att avancera en nivå i min själsliga stege.

För jag tror ju som sagt inte på att man bara dör och inte finns mer, utan jag tror på att man avancerar och går vidare..Men vilket fall som helst: 

*Jag vill inte att någon ska bära svart, det ska vara färgglada kläder.

*Hade det gått att ha en ”borgerlig” begravning så hade jag velat ha det eftersom jag inte tror på en Gud och hans son.

 Jag tror dock på andlighet, på ett nytt liv efter detta och på Karma, så därför vill jag hellre att man säger att jag finns mitt ibland er alla, och att jag alltid kommer kunna vaka över er vid behov.

*Eftersom jag tror på Karma och inte är speciellt förtjust i blommor, så vill jag att mina nära ska göra en annan sak än att köpa just blommor till mig. Jag vill att de alla ska göra något snällt för tre främlingar precis som i filmen Pay it Forward (fast dock inte lika storslaget) Det räcker med att betala någon ynglings sms-biljett på bussen, ge en hemlös varma kläder eller mat, eller varför inte något så roligt som att gå fram till några främlingar när de sitter och äter och betala deras nota? :)

Det viktigaste är bara att man gör något för en främling och sen säger att de inte behöver göra något tillbaka, utan att de istället ska göra det själv för tre främlingar osv.

Inte heller vill jag att man gör några donationer i mitt namn till någon fond. Utan dör jag i tex cancer, så åk då hellre till Astrid Lindgrens barnsjukhus och ta med dig leksaker till barnen där. Jag älskar personlig kontakt mellan individer, och vill mycket hellre ha det så.

Sen när det gäller kyrkan så vill jag som sagt ha så lite ”Gud prat” som möjligt. Jag vill att det spelas ca tre låtar och det ska vara glada låtar som så många som möjligt kan sjunga med i..

Ska det hållas tal i kyrkan så vill jag att det ska handla om att jag fortfarande hänger kvar trots att jag inte går att röra vid på samma sätt.

När det sen är minnesstund så kommer det jag mest ser fram emot (Om man nu kan säga så om en begravning) och det är att jag vill att det ska vara karaoke där, och att så många som möjligt får framföra en sång som de förknippar med något roligt minne vi haft tillsammans. (OBS: Ballad förbud! )De som inte vågar sjunga kan istället bara berätta om ett minne, och ju pinsammare desto bättre!!

Maten som ska serveras får gärna vara något annorlunda, och jag tror att jag skulle vilja sno min kompis Annas idé där och ha det ganska likt ett barnkalas.

Jag vill att det serveras korv med bröd och hamburgare, jag vill att alla ska äta på papperstallrikar, dricka ur plastmuggar och ha partyhattar och leksakstrumpeter.

Det ska avslutas med tårta och alla ska få en liten godispåse med sig hem som de gärna kan få via fiskdamm :D

För eftersom jag tror att man efter döden antingen stannar kvar som ande på heltid tills man känner att man är klar med det och vill födas på nytt, eller att man redan på en gång går vidare och föds på nytt. Så känns det ju närmare till hands att man har ett ”barnkalas” där man firar den tid man varit med mig och tiden som jag börjar om på..än att sitta och gråta över att man fysiskt inte kan röra vid mig längre.

För ”kvar” kommer jag alltid vara för den som behöver mig, det är jag helt övertygad om.

En liten tankeställare till er alla som tvivlar på min tro om att man föds på nytt: Varför är det så att du som äldre glömmer det som precis hänt, men du börjar minnas saker från din tidiga barndom.. Du börjar med blöja igen, du tappar alla dina tänder, du blir matad, på och avklädd etc och tillslut tappar du t o m språket… Kan det kanske vara för att du börjar anpassa dig till din nya början ;) jaa du…vem vet..

Jag vill också donera ALLA mina kroppsdelar och organ om det visar sig att jag ligger för döden och inte längre behöver de, bara så att ni vet. 

Ja mina vänner…så vill jag i alla fall att min begravning ska vara, så nu vet ni alla det också :)

Kramar i miljoner

Jeanette

Vet ingen rubrik

Jag vet inte ens vad jag kommer ha skrivit om när det här inlägget är klart.

Men jag känner en saknad, jag känner att jag behöver en famn att få gråta ut i, en person som orkar finnas där för mig även efter dag tre. Någon som säger nej Jeanette nu får du inte ta hand om mig eller den eller den eller den heller..för nu ska jag ta hand om dig..

Jag älskar att ta hand om andra, jag älskar att fixa billiga resor, jag älskar att säga till vänner vad jag tycker är bra med de och ge de positiv feedback, jag älskar när folk hör av sig och säger till mig att du Jeanette som kan fixa allt.. kan inte du kolla om du etc etc… jag älskar att vara den där ”mamman” som kan allt, jag älskar att hitta glädje i även det minsta..

Men just nu behöver jag få vara liten och oförmögen att göra saker för andra.

Just nu behöver jag få sörja saker som faktiskt inte är bra.

Just nu behöver jag en famn att få vara i.

Just nu behöver jag få det där samtalet från någon som säger till mig att han/hon vill ta hand om mig, att han/hon vill vara den som tar över..

För just nu är det för mycket i mitt liv, även för stålkvinnan Jeanette och jag behöver stöd.

 Började skriva samtidigt som jag själv läste vad som skrevs…konstig känsla faktiskt, men tack T, jag vet nu att du har rätt.

Total förvirring!

Hej!

Jeanette heter jag och jag jobbar på ett företag som heter PratPunkten och de tillhandahåller olika betalteletjänster som bla Telefonsex!

Detta är ingen hemlighet, det är något jag står för, det är 100% lagligt och det är något som jag vet är inkomstbringande och faktiskt också väldigt viktigt i samhället då det finns så himla många ensamma människor här tyvärr.

Jag har blivit nekad företagslån för att bankerna inte vill beblanda sig med”sånt snusk”, jag har fått avslag för ansökan till ExpertPunkten av ALMI bara för att vi också sysslar med telefonsex och idag fick jag ännu en rejektion, men en som jag verkligen inte hade räknat med.

Det är nämligen så att för ett par veckor sedan så ringde det på min mobil och det var från ett produktionsbolag som meddelade att de gärna ville att jag skulle vara med i en av deras tv-produktioner. Vi skulle spela in under hela sommaren så jag var tvungen att noga överväga mitt svar då jag som sagt har en hel del att göra med mitt företag, och det gällde en sak som var väldigt privat så jag blev också tvungen att tänka på hur detta skulle påverka mitt privatliv. Efter att ha pratat med mina närmsta vänner och med en person som jag här kallar Storskeden, så kom jag fram till att jag skulle tacka ja.

Inspelningen skulle starta idag den 30:de Maj och hålla på till den 16 Juli, så jag hade en himla massa att planera för att lösa detta och kunna delta. Men eftersom jag är en fixare så löste jag självklart allt och var nu alltså reda att dra igång.

Men idag på inspelningsdagen  så meddelar de att jag inte längre kan vara med TROTS  att det var de som kontaktade mig från början! Anledningen är mitt jobb och att det inte passar sig i deras mall. De visste ju det från början liksom! Jag har aldrig hymlat med det,och att de ändrar sig såhär sista dagen är så totalt förvirrande!

Men men.. Jag tror ju på Ödet som sagt, så det finns nog någon mening med det här också, men att de säger det efter att jag skaffat utdrag från Polisen, bokat om hela semestern, haft en väldigt lång inre och yttre dialog för att själv bestämma mig om jag ville vara med eller inte, sumpat en relation och släppt allt bara för att nu sitta här med en fullpackad resväska och ingenstans att ta vägen… Jag skulle ju till Ösmo idag liksom!

Jag har alltså inte själv ens sökt till det här programmet, utan DE tog kontakt med mig och nu samma dag som inspelningsstarten så ändrar de sig alltså!

Livet är allt konstigt ibland!

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att ge er en länk till en artikel som jag skrivit om mitt företag och om hur ALMI behandlade vår ansökan. Jag vill också önska er alla en underbar dag och jag ska nu alltså återigen tänka om när det gäller det mesta. :( Men som alltid så kommer jag resa mig igen och göra det bästa av situationen, så på återseende……

http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/17/statliga-almi-d-mer-ut-v-r-telefonsexlinje-som-oetisk

Kram Jeanette

För inte alls länge sedan så kändes det som att all energi bara hade runnit ur mig. Livet såg rent ut sagt total pissigt ut, och jag orkade verkligen inte ta tag i någonting.

Men som alltid när det gäller mig så vägrar jag att ge upp.

Jag låter mig själv må dåligt och jag ger mig den tiden jag behöver för att älta, gråta, skrika om det skulle behövas och även vara förbannad…

Men när jag väl har gjort det, så bestämmer jag mig alltid för att vända på ”livskuben” för att försöka se på den från ett annat håll och ta tag i problemet åter igen men med ny kraft och nya tag.

Jag är född i Vädurens tecken och vi riktiga Vädurar är inga som ger upp… Vi är envisa som synden och vi kämpar tills vi inte har någon luft kvar, och när vi väl slutat att andas…Ja då kämpar vi på lite till ;)

Så för inte alls så länge sedan var ALLT alltså piss, men nu har jag som vanligt lyckats att vända väldigt mycket till det bättre ytterligare en gång :D

Mina värden när det gäller hälsan var så låga att jag fick kraftiga yrsel attacker, jag hade så lågt blodsocker så att jag hade skakningar i hela kroppen, mitt minne svek mig totalt och jag kunde inte ens komma ihåg vad jag hade gjort dagen innan om jag inte blev påmind om en specifik händelse. Nu har jag börjat att äta mycket mer mat och mer varierad kost och jag har t o m börjat få hungerkänslor igen, vilket har gjort att jag mår desto bättre.

När det gäller företaget så behövde vi få in mycket pengar oerhört snabbt för att betala av det nya systemet för att inte gå vidare till Inkasso. Detta var en väldigt stor stressfaktor i mitt liv, och eftersom vi hela tiden blir motarbetade av banker och andra låneinstitut när det gäller att få ett företagslån beviljat så kändes den backen också otroligt otroligt jobbig att vandra i.

Vi har i dagsläget blivit nekade lån av bl.a både ALMI och Handelsbanken där grunderna för dessa avslag är baserade på deras egna privata värderingar och moraliska åsikter. De vill helt enkelt inte låna ut pengar till ett företag som sysslar med bl.a telefonsex.

Men eftersom jag själv tror så starkt på vår vision så har jag nu tagit på mig flera olika Blankolån med skyhög ränta för att driva vårt företag framåt. Självklart kommer företaget att betala lånekostnaderna, men det är på mig privat som skulderna nu står om något går fel. Men men, det viktiga är att jag tagit tag i problemet och löst det nu iaf :D

Sen kommer jag självklart inte att ge upp när det gäller företagslån. Jag ska också skriva klart en anmälan om diskriminering som kommer att gå till Finansinspektionen, Handelsbankens kontaktperson när det gäller klagomål och Konsumentombudsmannen. Detta kommer ni få höra mer om sen ;)

När det gäller kärlekslivet var allt upp och ner där också, och jag visste verkligen inte vart jag var på väg.

Ni som brukar läsa min blogg vet ju hur jag fungerar, att jag gärna träffar killar och har det trevligt en stund men att jag tyvärr ser dem lite som förbrukningsartiklar för att aldrig själv bli sårad.

Det är sanningen hur hemskt det än låter och det står jag för, men ni vet ju också att det är för att jag vill skydda mig själv.

Jag är däremot ALLTID ärlig mot de, och säger redan från början att det inte kommer kunna bli något mellan oss. Jag ses gärna och myser, vi kan kolla på film och äta middagar ihop, men jag vill inte att vi drar in våra vänner och familjer i ”relationen” och jag vill också att killen/killarna ska förstå att ingen av oss har några som helst skyldigheter gentemot varandra.

Men så dök det såklart upp en sån där kille som ställde sig utanför ramarna…

Han imponerade på mig genom att säga de rätta sakerna som tex att han älskade det faktumet att jag var singelmamma…Det var t o m något han brukade attraheras av!

Han kom också med fina komplimanger som att han tyckte om att titta på mig när jag sov, han skickade sms varje dag och de vara alltid så där sockersöta..ni vet : Saknar dig, tänker på dig, puss i nacken, kyss på munnen, längtar tills vi ska ses etc..

Sen planerade han dessutom in saker för framtiden.

Som en dag tex så fick jag ett mms med en bild på ett stort hjärta där det stod Världens bästa Lover på, och så skrev han att jag ju kunde ha den i åtanke på en framtida inköpslista.

Han sa även att han ville resa bort med mig och ta in på hotell, han köpte biljetter till en konsert som han sa att han ville ta med mig på (trots att den låg mer än en månad framåt ) etc..

Han skickade bilder på sin familj och sina vänner och han fick mig t o m att börja vilja umgås med de. (Jag som inte vill bli involverad)

Så ja…vad gör lilla Jeanette då…hm

Jo jag är ju också som ni faktiskt vet inte mer än människa, och bakom min starka fasad så finns det ju en vanlig tjej som bara vill bli omtyckt för den hon är. Som vill ha hela den där fantasin med en och samma partner, där man har Fredagsmys och planerar in roliga semestrar, där man ser sig själv som en del av två, och där man helt enkelt får dela sin vardag med någon annan.

Så när han gjorde såna här saker mot mig, plus saker som att ge mig smeknamnet Lillskeden tex och ge mig ett godishalsband i present bara för att han ville ge mig något… Ja..Då föll jag rakt ner i avgrunden och började öppna upp mig igen. Detta i sin tur ledde till att jag blev rädd för mig själv och mina känslor och allt blev bara kaos.

Sen blev det inte bättre av att mina andra ”relationskillar” undrade varför jag inte ville ses. Jag kunde ju inte själv svara, eftersom orden skrämde mig så, och sen fick jag dessutom en förfrågan som gjorde att allt verkligen blev tvunget att ställas på sin spets.

Men jag gjorde som jag alltid brukar göra. Jag tog tjuren i hornen och frågade rakt ut vart vi var på väg och jag fick då höra att vi inte var på väg någonstans egentligen:(

Jag fick höra det svaret som jag själv alltid brukar säga till de jag träffar. Dvs.. inga löften, skynda långsamt, jag gillar dig MEN … och ja..

Det var väl egentligen inte mer än väntat.

Karma Jeanette..Karma!

Så nu har jag gått tillbaka till mitt trygga jag igen. Inga framtidsvisioner, inga planerade semestrar eller presenter, och jag tar dagen som den kommer med mottot att vi båda gör vad vi vill när vi vill.. Du får gärna komma nära mig, men innanför min osynliga mur tänker jag aldrig släppa in dig igen.

Så långt och gott kan man väl säga såhär:

Hälsan: Check :D

Företaget: Check :D

Kärlekslivet: Nja, det gick upp, det gick ner och nu är jag i min normala fas igen.

Kramar J.

P.s Sen har jag ju iof lärt mig att man aldrig ska säga aldrig, så nja… Det får väl tiden utvisa helt enkelt.

D.s

Nu har jag mått piss, jag har varit ledsen, stressad, besviken och jag har ältat som ni antagligen läst om i mitt tidigare inlägg, så nu får det vara slut med det för ett tag ;)

Jag har lärt mig att pengar kan göra din närmaste vän till din fiende, att man aldrig kan räkna med att ha en bra hälsa, att gräset inte är grönare på andra sidan, att man måste våga för att vinna med risk att förlora stort, och en himla massa andra nyttiga saker.. men ändå så fortsätter jag likt förbannat i liknande upptrampade spår och blir sen ”förvånad” när jag får samma resultat…

Haha..vad knäpp man kan vara ibland!

Men nu har jag faktiskt tänkt att göra något som inte är jag. Eller tänkt…hm.. jag har faktiskt redan börjat ;)

Det kanske blir total katastrof och jag kanske ramlar i diket, jag har ingen aning om egentligen vad jag håller på med vilket är oerhört läskigt, men jag har bestämt mig för att bara haka på tåget och se vid vilken station jag tillslut hamnar. Jag skiter i sunt förnuft och jag skiter i vad folk runt om kring mig tycker, jag skiter i att allt rusar fram i expressfart och jag skiter i att pulsen slår i 180 och säger åt mig att hoppa av tåget omedelbart bums, jaa..jag skiter faktiskt totalt i att lyssna på vad min nervösa, osäkra, och annars väldigt noga planerande röst säger åt mig att göra… för om sanningen ska fram…hur bra har det egentligen gått när jag lyssnat på den?!

Nej nu goa vänner så chansar jag hej vilt utan att tänka på morgondagen! Jag sitter i första klass på ett skenande tåg, jag tutar och jag hjälper t o m till att höja farten!

För i ärlighetens namn…OM nu tåget tillslut skulle stanna vid en station som inte alls passar mig i slutändan…. jaa, då har jag ju i alla fall vågat ta chansen och åkt dit för att se nya områden och för att uppleva en helt ny miljö.. och funkade det inte…Nej då vet jag ju det, men jag kommer aldrig att ångra att jag åkte!

För om jag skulle jag fortsätta i mitt gamla spår så skulle jag redan nu säga stopp och belägg herr skenande tåg, åk inte så fort jag får ju panik! Jag vill stanna i Farsta Centrum i ett par månader till och jag vägrar att gå på ditt tåg för vi vet ju inte ens vart det ska.

Men nu skiter jag som sagt i allt det och så kör vi till ”destination unknown” med hopp om att trivas ;)

Jag är en person som verkligen in i det sista hittar positiva saker med allt.

Jag ser i stort sett alltid livet från den ljusa sidan och mina vänner brukar t om ifrågasätta mitt glada humör och säga att det inte borde vara möjligt att vara så sprudlande glad heeeeela tiden.. Men det är faktiskt så!

Jag är glad och lycklig av naturen, jag hittar det positiva i det lilla och jag uppskattar verkligen allt som det underbara livet ger mig varje dag!

Men idag känner jag mig så ledsen och omotiverad till allt!

Jag känner i hela kroppen att ingenting kommer att lösa sig, allt kommer bara bli värre, jag kommer må sämre, bli mer ledsen, jobbet kommer gå åt helvete och jag kommer gå i konkurs, mina värden efter alla provtagningar hos läkaren kommer visa att jag blivit sämre och har ännu mer brist av diverse nödvändiga vitaminer och mineraler som kroppen behöver, jag kommer få det ännu sämre ekonomiskt, det kommer säkert bli något missförstånd med någon vän så att det blir konflikter osv. osv..

Det känns helt enkelt som att luften bara gått totalt ur mig och jag har blivit världens största martyr.

Idag har jag gett upp.

Förhoppningsvis kommer energin tillbaka och min motivation med den, men just nu…just idag..just den här sekunden… Så känns allt helt pisstrist och jag vill inte vara här längre :(

Tankar om killar och sånt..
Det är så mycket som pågår i mitt huvud just nu så jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Efter att det tog slut med mitt ex började jag dejta ”ventilations killen”, den relationen lyckades jag som sagt själv förstöra.
Efter honom träffade jag en annan kille som fick mig att sakta släppa ner min gard, och när jag väl vågade ta ner den helt och säga att jag var kär i honom fick jag till svar att han tyckte om att vara med mig, han hade aldrig tråkigt, jag var charmig, en otroligt bra vän, jag hade en stark utstrålning och att han skulle vilja vara kär i mig… Men att han inte var det.

Det tog väldigt hårt på mig, och min gard kom upp igen, och efter att ha avslutat den relationen så bestämde jag mig för att helt enkelt inte bli kär igen.

För då blir man ju bara sårad.
 
Men efter att tiden gick kom jag fram till att om jag inte vågar bli kär med risk att bli sårad, så kommer jag ju heller aldrig bli kär och lycklig, så jag tänkte att jag ville ge det en chans till.

Men för trygghetens skull så bestämde jag mig för att bara ta dagarna som de kom utan att tänka så mycket på framtiden.
Så jag gick ut, träffade killar på krogen som jag bytte nummer med, jag gick med i dejtingsidor på nätet och jag försökte komma på något sätt att bli lycklig utan att riskera att bli olycklig…. Det gick väl si så där.

Jag tänkte att om jag bara träffar någon som jag gillar, som ger mig närhet, som jag är 100% ärlig mot när jag säger att jag inte orkar med ett riktigt förhållande, utan bara vill dela säng med så skulle det funka.

Jag träffade en kille som precis som jag blivit sårad och dissad och som bestämt sig för att aldrig bli kär igen, jag tror vi kände samhörighet i det och just därför kunde vi umgås då vi båda visste att om någon av oss ens skulle börja känna något så skulle den dra fortare än kvickt.

Han ”drog”… Eller rättare sagt, han kunde säga att han ville ses för att sen inte höra av sig, han kunde sen ringa efter en vecka och låta som att ingenting hänt, allt för att visa att han inte skulle vara att lita på… (Jag tror att det var för att ha det som något eget försvar så att jag minsann inte skulle få känslor för honom, men att han ändå inte ville släppa mig helt.)

Detta gjorde att jag utvecklade en annan form av känsloförsvar, jag fortsatte att träffa honom i en kk relation, och så började jag samtidigt att dejta en annan kille som jag tänkte skulle vara ett säkert kort till att komplettera med.
För om jag träffade två samtidigt så skulle jag ju definitivt inte få känslor för någon av de.

Men redan efter första dejten med den ”nya” killen så insåg jag att det var ett destruktivt beteende som jag började utveckla.
Jag är en tjej som ju egentligen innerst inne vill ha ett riktigt förhållande Jag vill ju ha EN pojkvän som jag älskar, och som älskar mig tillbaka.
Men nu var jag på väg in i någon form av bekräftelse spiral där jag bara ville ha någon som inte lämnade mig för en gångs skull, utan som JAG fick lämna om det skulle behövas.

Så jag var här nu plötsligt med två killar som båda var ute efter ett totalt oseriöst förhållande, den nya hade fortfarande känslor för sitt ex och han var 11 år yngre än mig vilket gjorde att det kändes ännu tryggare.
För då skulle vi ju verkligen inte kunna få några som helst känslor för varandra, och vi kunde fortsätta att ge varandra sällskap och närhet, vilket var vad jag verkligen kände behov av.

Men sen kommer ju då de där nätterna där man tänker efter.
Där man inser att man gör något bara för att slippa känna sig ensam, där man väljer en ”enkel” väg som egentligen är en väg som är allt annat än enkel bara för att rädslan att bli sårad och dumpad fortfarande är så stor…

Men då känns det inte längre så bra, då inser jag att det inte är värt det så då bestämmer jag mig för att avsluta det.
Så killen som själv aldrig vill bli kär igen slutar jag bara att höra av mig till, och den andra killen säger att han vill testa med sitt ex igen och då säger jag bara varsågod och gör det, och så bröt jag den relationen också.

Jag märker när detta händer att jag lärt mig att bli väldigt kall och mina känslor får inte ens en chans att komma upp till ytan.

Det är bara bye bye och inget mer. Typ: tack för maten, nu drar jag, ingen ledsen Jeanette här inte :(:(

Jag har alltså börjat bli någon jag själv inte skulle vilja falla för.. Jag har blivit en oseriös idiot som just är det, och gömmer sig bakom det för att själv inte behöva visa mina svaga sidor eller bli sårad.

Men jag har iaf kontrollen över mitt eget liv, jag väljer själv att dra, jag väljer själv att inte visa mina känslor eller känna efter och jag väljer själv att vara singel.

Eller?!

För nu kommer det jobbigaste.

Jag har precis träffat en kille som till skillnad från de jag tidigare träffat inte alls verkar vara rädd för att visa känslor, han verkar inte ens bli skrämd av det faktumet att jag har fyra barn.. Han ger mig jätte fina komplimanger, han vill fortfarande ses igen även fast han läst min blogg där jag verkligen berättar om hur jag är och fungerar.

Han vill gå på konserter med mig och han pratar om att kanske resa iväg en stund med mig, och det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som det känns spännande.

Jag är jätte nervös, Jag vet inte hur jag ska vara, för jag vet inte hur man är längre mot någon som vågar ge av sig själv och som inte är rädd för att visa känslor.
Jag vet bara hur man är när man är med folk som redan från början uttalat sig om att vi bara ska vara fysiska och inget mer.

Som nu tex, klockan är 04:00 och jag ska gå upp kl:06:00 men kan inte sova för att mina tankar bara snurrar runt.

Jag vet inte hur man gör längre, jag vet bara att jag just nu, just den här sekunden vill vara den lilla skeden som somnar framför den stora.

Shit vad livet kan kännas läskigt ibland.
Kram Jeanette 

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.