Lite jobbinfo ;)

Hej!

Ni som följt min blogg eller känner mig vet att jag kommit på att jag vill jobba som Speaker/Voiceover.

För ca fem månader sedan tog jag tag i saken, och efter en del tjat så fick jag till slut praktikplats på ett företag inne i stan.

Sen har jag inte skrivit så mycket mer om det här,men jag tänkte uppdatera er lite.

Jag har jobbat på kontoret som chefsassistent kan man säga och mina arbetsuppgifter har varit vääääldigt varierande.

Jag har gått ut med chefens hund,köpt lunch,fika,rengöringsmedel etc.

Jag har städat,hjälpt till med bygget av en studio,klippt ljudfiler,skött alla inkommande infomail,jag har gjort otaliga excelmappar med all möjlig information,sorterat fakturor,krediteringar,letat ”röster” i Japan,Kina,Indien,USA,Ryssland för att sen ringa de,skicka manus,få de att skicka röstprover,boka in hotellrum till de som flygs över,boka speakers,skött offertförfaranden gällande ventilationssystemen,rengöringen etc..

Men sen också..bonusen som är det där lilla extra.

Jag har lyckats få in en fot i branschen!

Jag har fått lämna röstprov till fyra olika projekt, varav ett faktiskt blev ett litet jobb. Sen har jag själv vågat söka externt och det ledde till ytterliggare ett jobb som jag faktiskt är jätte nöjd med. (Premiär 14 Mars-10 ) och nu har jag också fått prova på att dubba film!

Jag vet ännu inte om jag får jobbet,men att få pröva på hur det är, och att äntligen känna att jag tar små små steg framåt…ja det känns ruggigt kul!!!

Så ja..vem vet..

Nästa gång jag skriver något om min strävan framåt kanske jag har något mer kul att berätta..

Kramis J.

Glädje =)

Lycka för mig är att ha nära och kära som betyder mycket för mig och som jag förhoppningsvis också betyder mycket för..

Att kunna vakna till ett leende,en bra låt,en solig dag,ett skratt..

Ja..lycka behöver ju faktiskt inte bara vara ett liv i tvåsamhet liksom..

Så varför deppa??

Nej, nu får det vara slut med det!

Jag har ju så mycket i mitt liv att vara så oerhört tacksam för..så nee..Nu är det dax för Jeanette att se framåt och att börja om…

Återigen…

Ett bra mantra att säga till sig själv varje dag… -Eller vad tror ni?

Det blir nog skitbra ska ni se =)

Pussar till er alla underbara läsare..Nu är det städardax..JIPPI!!!

 

 

Reflektioner om kärlek och att vara kär.

Jag tittade precis på filmen The Proposal som är en urtypisk romantisk komedi… Ni vet… en sån där som man vet hur den slutar innan man ens sett den.

Jag älskar att se såna filmer, för de gör att man blir varm i själen och att skratta är ju heller aldrig fel.

Men självklart kan det ibland också bli lite motsatt effekt..om man tex själv är i en emotionell svacka,där man ifrågasätter sin egen ”romantiska lycka”

Då kan man nästan bli lite ledsen istället när filmen väl är slut och tänka att jaa..det där var ju trevligt för de i filmen,men när det gäller mig, så kommer jag aldrig finna sån lycka.

Fast jag har ju gjort det.. Mina barns far och jag hade i över 16 år en sån där underbar kärlekssaga där vi levde lyckliga tillsammans och njöt av varandras sällskap… En tid där vi fanns för varandra i vått och torrt och där vi delade så himla många underbara upplevelser.

Så jag VET ju att det där faktiskt kan hända mig. Även fast man ibland inte tror det..

I mitt förra inlägg så skrev jag om vad jag själv tror definierar kärlek..

Jag kom på en till stor grej som jag inte skrev då:

Det är inte bara de olika känslorna av pirr,glädje och mys som gör att jag tror att jag är kär..Utan för mig är det också en känsla av att jag vill dela med mig av mina mest intima tankar och funderingar.

Att jag får ett sorts behov av att våga blotta mitt innersta för att just visa den andra individen att han betyder så mycket för mig.

Jag kan bara relatera till mig själv,men jag är i a f sån att det bara finns ett ytterst litet fåtal människor i min omgivning som verkligen känner den riktiga Jeanette.

Jag kan blogga här och dela med mig av mina tankar och funderingar… Jag kan berätta för er alla om mina åsikter och intressen.. Men vad som finns allra längst in…. Vad som hänt mig i min barndom…Hur jag resonerar om privata saker etc etc..Det är något helt annat.

Jag är ingen som gråter ut hos folk, jag ber ogärna om hjälp,jag vill inte att mina vänner ska veta mina absolut innersta tankar…utan jag håller de mer än gärna för mig själv.. Du kan få veta mycket…Men mitt innersta lager håller jag gärna låst.

Men jag har En vän som jag känner att jag kan gråta ut hos,en vän som känner mig lika bra som jag själv gör..och ska jag vara helt ärlig,så känner hon mig ibland mer än vad jag kan säga att jag själv gör.

Till henne vågar jag berätta allt som händer i mitt inre..till henne kan jag ringa mitt i natten och gråta inför,hon vet saker om mig som ingen annan vet,saker som inte alltid är smickrande och sockersöta …men hon är en sån stor del av mig att jag verkligen vill och vågar visa henne …jag vågar visa henne mina värsta brister…och det för mig är kärlek…

Men kärlek och att vara kär skrev jag ju som sagt tidigare att jag tycker är två olika saker..och det håller jag fast vid..

Men..

Jag tror att när man är riktigt kär så vill man gärna dela med sig av sitt innersta till den man är kär i.

Jag har tex. själv haft en person i mitt liv nyligen som betydde jätte mycket för mig. Han vet redan mer om mig än nästan alla mina andra vänner och det bara efter ett par månader.

-Varför? Jo för att han framkallade såna känslor helt enkelt.

Jag kände en sån tillit,trygghet och närvaro.

Han gav mig utrymme att reflektera över saker jag annars inte hade gjort ,och av någon konstig anledning så kunde jag inte låta bli att svara på alla hans frågor..även om de ibland kunde vara jätte privata..

Han lyckades helt enkelt att nässla sig in till min själ, och det hade han inte kunnat göra om det inte var så att jag hade mer känslor för honom än som bara en ny bekant. 

Så att vara kär tror jag också man kan säga att det är när man ger mer av sig själv än man någonsin trott att man ville från början.

Nåväl.. Varför allt det här kärlekstjafset..

Jag kan iaf avslöja att jag blev kär i just den här personen..Jag blottade mig,han fick fram saker som jag trängt undan,han fick mig att skala bort lager som jag lyckats bygga upp och han lyckades helt omedvetet få mig att helt sänka min gard.

Nu var det tyvärr så att jag inte var detsamma för honom. Jag var för honom en god vän och en kompis som man kunde ha kul med,men inget mer..

Så då hamnar jag precis där jag började i mina reflektioner…Nu när jag tyvärr är olyckligt kär…ja då är det ju inte så himla kul att titta på filmer där allt bara faller på rätt plats och på rätt tillfälle och där de alla lever lyckliga i alla sina dar.. För det händer ju inte mig…

Att se hur de i filmen berättar sina mest intima tankar för varandra och där de då hamnar i någon form av lycklig kärlekssymbios etc…För när det gäller mig själv har jag ju egentligen tragiskt nog nu redan blottat mig själv… och det ledde ju inte till någonting!

Jo iof.. till den jobbiga känslan av att det nu finns en man där ute..en man som förutom min bästa vän nu faktiskt vet mycket mer om mig och mer av mina allra djupaste hemligheter än någon annan.

I filmen var det ju bara positivt att de öppnade sig för varandra…

 Men idag påminde det mig tyvärr om mitt eget liv, och när det gäller mitt eget liv så önskar jag nu att jag inte skulle ha släppt garden. Jag skulle inte öppnat mig själv,jag skulle inte ha berättat så mycket om mig själv….utan jag skulle bara ha fortsatt att köra mitt gamla race som ”anonym” för då hade jag ju inte varit lika ledsen idag. 

Så hm..En riktigt lycklig film kan ibland kanske vara den ”sämsta” medicinen.

-Vem vet..

Nu ska jag iaf. sova…men som sagt… att vara kär..Hm..inte alltid så himla kul precis.

God natt söta vänner.

Att vara kär..och ett förhållande..vad är det egentligen??

Hej!

Förlåt för att jag är så dålig på att blogga.

 Jag har så mycket i mitt liv just nu, så bloggandet har hamnat på hyllan för ett tag.

Jag har b l a gjort mitt första Speakerjobb,jag har börjat ta tag i en annan sak som jag än så länge vill vänta lite med att skriva om här..och så har jag har börjat fundera på mina känslor och på vad jag vill med de just nu..

För min största fråga just nu är… HUR VET MAN OM MAN ÄR KÄR??

 

Jag känner kärlek för mina vänner och min familj..men jag är ju inte kär i de för det.

Jag älskar mina barn över allt annat på denna jord,men jag är ju då inte heller kär i de.. utan jag älskar de för att de är en del av mig.

Men att känna kärlek och att älska någon är ju inte det samma som att vara kär…. -Eller hur

Så vad är kär… egentligen??

Jag tror att det är när man känner den där längtan efter att få träffa personen ifråga..

När man räknar dagarna fram tills nästa gång..nästa gång man ska ses igen..

När man tittar in i den andra individens ögon och känner att jaa..den här personen vill jag spendera min tid med,här hör jag hemma..

Jag tror att man är kär när man kan komma på sig själv sittandes ensam och le åt något man upplevt med den andra personen.

Att känna det där pirret precis innan man ses… Jag tror att det är vad man kallar: Att man är kär..

Men vad tycker ni?

Har jag fel?

Hur vet man om man är kär?

Sen kommer den här biten med förhållande..

Vad är ett förhållande då??

När man var liten var allt mycket enklare…

Gillade man någon frågade man chans,sen sa killen ja eller nej och sa han ja..ja då var man tillsammans tills någon av parterna gjorde slut via en kompis,en lapp,eller kanske om man hade tur via ett telefonsamtal.

Visst blev man ledsen om killen gjorde slut..men man tog det inte på så stort allvar för man visste ju att man kunde bli tillsammans med någon annan då istället.

Men nu när man är vuxen är det på helt andra villkor…

Det ska helt plötsligt planeras in en hel framtid…Vill man ha barn eller inte,villa eller lägenhet eller kanske bo som särbos,katt eller hund eller kanske djurfritt..Charterresa eller äventyr,ska man ha ett öppet förhållande eller ska man leva i monogami,är man otrogen mot den andra om man går och fikar med en individ man tycker är snygg..etc etc etc…

Det ställs helt plötsligt så mycket krav att man nästan kan kvävas av bara tanken.

Så då är det ju ganska lätt att man backar. För när man är singel och själv..ja då är det ju så otroligt mycket lättare med allt.

Man styr över sina egna val utan hänsyn för någon annan..Precis som när man var liten och inte behövde planera in allt tillsammans med någon… och det mina vänner är en otroligt mycket lättare känsla.

Jag väljer själv när,hur,var och varför.

Jag kan tex ha sex med vem som helst utan att ta hänsyn till någon annan. Jag kan t om ha flera sexpartners samtidigt, och jag behöver inte känna skuld inför någon.

För jag har ju inte lovat de något..utan vi har helt enkelt bara haft sexuellt umgänge.

Jag sticker inte under bordet med att det är så jag faktiskt levt nu i mitt singelliv…och det har varit väldigt befriande måste jag säga.

Jag har vågat ta för mig, och jag har njutit av min valfrihet.

Jag har kunnat skicka iväg ett sms om att jag vill ses, och sen en liten stund senare har jag fått precis vad jag behövt och av den jag  just då ville ha det av ..och sen har jag bara kunnat skickat iväg honom ,eller själv gått därifrån.

MEN…

Jag kan erkänna att det ibland har känts ganska tråkigt och ensamt att bestämma när,var,hur och varför…

Att inte ha någon att fråga,inte heller någon som tycker annorlunda…Utan alla mina beslut blir ju efter vad jag just då bestämmer mig för..och jaa..ibland är jag sååå otroligt trött på det.

Jag vill ha någon som säger till mig att: -Nej,nu blir det såhär..-Nu tycker jag att vi åker dit. -Idag vill jag äta det här till middag..etc etc

Men jag vill också ha någon som frågar mig saker som.. -Vad tycker du om den här ideén… -Vad skulle du göra om… -Har du tänkt på…etc etc..

Så nej…Innerst inne är jag faktiskt ingen ensamvarg..

Jag är inget singelmatriell överhuvudtaget egentligen..

Jag trodde att jag behövde vara det tills ganska nyligen.

Men jag vill leva i tvåsamhet..

Jag vill ha en annan vuxen i mitt liv som jag måste ta hänsyn till.

 Men jag vill heller inte kvävas av en massa svåra beslut om framtiden..Utan jag vill att framtiden ska kännas lätt..

Så hur ska man göra då??

Kanske försöka komprimissa mellan att ta hänsyn och våga ge sig själv till en annan individ, men att fortfarande ha sitt eget liv där man inte behöver fråga om lov för de beslut man känner att man vill fatta?

Att ha sin egen ekonomi,sitt eget hem,att ha ”bokade” egentider,att fortfarande resa iväg på sina egna resor etc.

Men att hela tiden ändå tänka på att jag lever på ett sätt som den jag delar mitt liv med inte skulle bli ledsen över.

För skulle jag följa de riktlinjerna så tror jag inte att ett förhållande skulle kännas så kvävande och skrämmande..utan det skulle nog kännas väldigt bra.

Hm..jaa..det är b l a sånt här jag funderar på nu för tillfället iaf. och jag känner att det just därför blir mindre bloggande.

Jag behöver få vara lite ”anonym” ett tag känner jag.

Sen har jag ju en miljard grejer i huvudet som jag mer än gärna skulle dela med mig. (Vilket jag senare också kommer att göra…)

Men just nu känner jag att jag vill lägga min lediga tid på annat än att Blogga…Men jag kommer tillbaka!

Kramis J.

Jag firar nu ett år som Bloggare =)

Hej alla helt fantastiska läsare!

Jag har nu bloggat i ett år, och det här har varit en resa för mig utan dess like.

Jag har så mycket att tacka er för, och jag är så oerhört tacksam att ni hängt kvar,gett mig råd,gett mig stöd,konstruktiv kritik och ja….helt enkelt funnits för mig i bakgrunden hela det gångna året.

Jag har vuxit som individ och som förälder, och  jag har alltid tack vare er haft någon att bolla mina ideér,tankar och funderingar med.

När jag varit ledsen har jag kunnat skriva ut mina känslor här, och då har ni hjälpt mig att bearbeta de.

Ni har kommit med input som gjort det lättare för mig att gå vidare, och ni har också funnits där med era egna erfarenheter som gjort att jag kunnat se saker och ting ur en annan synvinkel och det i sin tur har bara stärkt mig ytterliggare.

Så TACK alla fantastiska människor som tagit sig tid att läsa om mitt liv och som hjälpt mig i min resa mot ett nytt oskrivet blad!!!!!

Ni är helt fantastiska, och jag önskar av hela mitt hjärta att ni vill fortsätta finnas för mig!

Jag hoppas också att jag via min blogg och mina egna tankar kanske kan hjälpa någon av Er,för är det något jag också älskar med att blogga så är det när ni skriver kommentarer om hur jag lyckats hjälpa er och hur ni känner igen er i mig.

För jag vill ju hjälpa, jag vill kunna finnas där för Er precis som ni finns för mig, jag vill ge tillbaka av det jag får och jag vill aldrig sluta känna så.

Den dagen jag gör det….ja det skulle vara den dagen jag förlorade mig själv, och det hoppas jag vid min själ att jag aldrig någonsin gör!

Tack än en gång för ert stöd under det gångna året och nu är det dax att gå in i den nya spännande fortsättningen.

Pussar Jeanette

Ja..jag säger bara det… Barn är underbara!

Bara idag har min son Liam (8år) sagt två så otroligt roliga saker:

 Det första började såhär:

Jag har alla barnen i min säng och vi ligger och pratar om allt mellan himmel och jord..

Sebastian som är 12 år slår till Liam på benen lite löst på skoj och Liam säger: -Nej Sebastian slå inte på mina växter…

-Vad sa du frågar jag honom..och han upprepar samma sak.. -Slå inte på mina växter…. -för jag vill inte ha växtvärk..

 

 

Jaa..vad säger man liksom..hahahaaa

Det andra roliga är när jag och min äldsta son Douglas 13 år ligger och smågnatar på varandra..Jag säger åt honom att han inte ska vara så kaxig,men han fortsätter..(självklart med glimten i ögat) Men då säger Liam till mig att sluta tjafsa med Douglas..för mamma…han har ju säkert bara kvins..Du vet..sånt där som gör att man blir tjurig,grinig och kaxar..precis som när tjejerna har mens.. -För visst var det så Melinda sa att det hette..det som killarna har istället för mens..

Så japp..

Nu har det blivit ett uttryck som vi kommer använda oss av här hemma om någon av mina söner visar griniga tendenser..hahahaaa

Är så himla lycklig över att ha dessa individer i mitt liv!

Puss och kram från lilla mig.

September = Nyttig månad plus att jag nu firar ett år som Bloggare :)

Hej alla glada läsare!

Nu i September har jag bestämt att tillsammans med en god vän ha en nyttig månad.

Det betyder att jag inte får dricka någon alkohol (Dvs vit månad) Jag får inte äta godis,glass,chips,onyttig mat,dricka läsk etc.

Sen har jag också köpt ett träningskort och börjat träna på Friskis vilket är super kul!

Jag ÄLSKAR verkligen att svettas så att man blir riktigt dyblöt…känns otroligt skönt för själen också kan jag tillägga.

Sen har jag också tack vare gott stöd börjat att äta skaldjur vilket jag inte kunnat göra tidigare då jag inte klarat av konsistensen.

Men blir man utmanad och är en tävlingsinriktad Vädur vilket jag ju definitivt är..Så kunde jag ju inte göra annat än att anta utmaningen…så nu har jag ätit både musslor och räkor och absolut inte för sista gången!

Nu vill jag gå på Kräftskiva,äta Paella,pröva hummer etc etc.. Jag vill sluta undvika saker, och jag vill prova nytt hela tiden..

Så Varmt Välkommen är du härliga September… Tänk vad otroligt mkt som har hänt under mitt Blogg år här egentligen.. Sep-08 till Sep -09 =Året då jag hittade mig själv igen.

Här får ni en bild på den härligt goda saffransoppan med fisk,skaldjur och rotsaker som jag åt.

 Tack alla underbara människor för era kommentarer,synpunkter och ert stöd under det här året!

En hyllning kommer till Er den 17 Sep när jag firar ett år som Bloggare,och jag hoppas att ni alla tar åt er då.

Kramar i massor /Jeanette

Min kompis vill ha råd men jag vet inte vad jag ska säga..Kan Ni hjälpa mig?

Har en vän som sitter i en knivig sits om man säger så.

Hon är precis som jag en singel mamma,hon har barnen varannan vecka och deras pappa är ytterst närvarande så hon liksom jag har ett ”eget” liv varannan vecka när hon bara är sig själv och inte bara en inbiten mamma om man säger så.

Hon har träffat en kille som hon gillar och trivs att vara med…MEN han tycker att det är jobbigt att hon har barn.

Hennes barn är skolbarn så det är ju inga bebisar vi pratar om,men eftersom jag själv har fyra barn så förstår jag verkligen att det kan skrämma iväg en del killar. (Har en del erfarenhet av ämnet)

Vad jag förstår så verkar han trivas med henne,men om han nu inte kan se någon framtid ihop med henne p ga hennes barn så är det väl bäst att råda henne att gå vidare och hitta någon som inser att barn inte är ett hinder utan en tillgång… -Eller hur!?

För om jag bara ser till mina barn tex. så sköter de sig ju själva i stortsett. De äter,klär på sig,leker,gör läxor,åker på träningar etc. Det är snarare så att jag måste boka upp en tid för att få umgås med de.

Så i mitt fall är mina barn inte något hinder över huvudtaget för en ny relation.

Hon är dessutom helt barnfri varannan vecka precis som jag, så då får han ju sin alldeles egna tid med henne..så det borde ju vara ännu lättare att acceptera…-Tycker ni inte?

Jag kan förstå att man skulle tycka att det var jobbigt att gå in i en relation där killen har barn som ska bytas blöjor på,matas och som vaknar på natten och vill ha välling etc… Men hon har ju liksom jag barn som är självgående..

När det gäller mig så ville t om mina barn att jag skulle söka till  Ensam mamma söker för att de ville att jag skulle träffa någon ny hihi

Men när det gäller henne kan jag bara utgå från det jag sett, och det är att hon har trygga barn som inte skulle bli ledsna om deras mamma träffade någon ny. Hennes ex. uppmuntrar henne t om till att träffa en ny vad jag förstår, så det blir ju inte komplicerat från hennes håll med barn och ex..Utan det är ju egentligen bara killen som är problemet… -Eller hur?

Men ska jag verkligen råda henne till att dumpa killen?

Hon gillar honom verkligen jätte mycket,och han har liksom inte ens träffat hennes barn ännu. Så att döma deras förhållande innan han ens ha gjort det är väl lite dumt att göra också kanske?

Men vad känner egentligen den här killen för henne om han har mage att säga att han inte ser någon framtid med henne p ga barnen???

Är det bara rädsla för vad han tror det innebär,eller är det kanske en lätt flyktväg och dålig ursäkt ifall han tröttnar på henne?

Är det det sistnämnda så skulle jag råda henne att dra på två sekunder såklart….Men tänk om det faktiskt är så att han verkligen gillar henne,men att han tror att hon behöver ha honom delaktig i barnens liv som någon extra pappa,eller att barnen skulle förstöra vad de har nu?

Han kanske tänker på att han någongång vill flytta ihop med en tjej och skaffa egna barn,och att faktumet om hon då redan har egna barn gör att han känner att han inte kan hantera situationen?

 -Vilket jag kan tänka är väldigt trist i såfall..För då borde han ju egentligen tänka att shit vad bra..då har vi ju redan barnvakter som to m är inneboende..haha

Men men..Det jag har tänkt än så länge är att ge henne rådet att försöka få reda på mer specifikt vad det är som skrämmer honom. (Om det nu är det som är fallet) och göra sitt val efter det..Men vad skulle Ni gjort?

Vad skulle jag själv göra om jag var i hennes sits??

Stannat kvar i något som närsomhelst kan ta slut i hopp om att killen tänker om, eller avbryta det på en gång för att slippa bli sårad senare..för då har hon ju också möjlighet att kanske möta någon annan som inte känner som han gör.

Hade hon bara gillat honom litegrann hade jag utan att tveka sagt att hon skulle lämnat honom redan igår. Men nu gillar hon ju honom verkligen jätte jätte mycket och jag tycker själv att de passar väldigt bra ihop..

 

Så neee… mitt ”råd” får nog bli att jag inte kan ge henne något råd helt enkelt..

Förän jag fått er hjälp såklart

Så snälla… Hjälp mig hjälpa henne.

Kramis

Stillbildsfotografering.. Jag hoppas det =)

Jag vill att mina barn ska bli valda till ett stillbildsprojekt..därav bilderna på bloggen….om ni nu undrar

Dagens roliga :

Min dotter Melinda på 10 år…   -Mamma…Livet är orättvist… -Varför måste vi tjejer ha mens när killarna slipper ha kvins..

Haha..jaa vad säger man liksom